för på dagen sextiofyra dagar sen
satte jag mig på en cykel,
wej Gibraltar,
för kärlekens skull,
för diktens.

mina problem var många Gibraltar.
många landgränser skulle jag korsa
och ha en sista kvar
innan kroppen skulle vägra.
så jag satte mig för att vila,
först en vilodag, inklämd och oplanerad,
jag fortsatte cykla, men kroppen vägrade.
då tog jag tre
för det hade jag läst skulle räcka.
då sa kroppen ifrån på allvar.
så jag tog tåget Gibraltar,
det var heller inget lätt beslut
ska jag tala om för dig.
jag kom till Malaga,
därifrån tänkte jag cykla sista biten
som ett värdigt avslut på en krävande resa.
jag satte mig ner och väntade
som en sjökapten väntar på gynnsam vind.
men pulsen var fortsatt oregelbunden,
vilopulsen fortsatt hög.
jag var trött Gibraltar, jag var slut på krafter.
jag fick information om mina symptom,
det var allvarligt, det var inget att göra.
spändheten i låren
som lager och åter lager av träningsvärk
hade ännu inte släppt
och då hade jag ändå suttit av min cykel i en veckas tid.
Gibraltar, min hemlängtan var stor,
det ska vi också räkna in, jag kom till slutsatsen
att skulle jag få se ditt höga berg
var det bäst jag hyrde en bil.

jag gick förbi varuhuset, jag behövde
en deodorant och musik för färden.
jag tänkte mig något lättsamt
eller upplivande, typ Sean Paul eller nåt. det är bra
för det bär också på smärta.
väl inne i butiken kom jag på
att jag skulle köpa i första hand inhemsk musik,
allt det andra finns ju hemma i Sverige
lika enkelt att få tag på.
jag bad expediten om hjälp, flamenco och fado sa jag
och tillade: cultura authentico no pop.
några skivor höll jag redan i handen,
this very old, sa hon.
yes yes old very good, sa jag.
vi förstod varandra, hon plockade ihop en bunt skivor till mig
och gav mig hygglig rabatt.
hon varnade mig för fadon, gjorde ledsen min, gråtljud
och gnuggade handen mot ögat.
yes yes I like, sa jag och log.

Gibraltar, jag laddade bilen med fyra liter vatten
några power bars, ett block och en penna.
jag gav mig iväg, obestämt hur länge jag skulle bli borta.
kanske tog jag in på ett hotell hos dig, tänkte jag.
i bilen skrek dom olika artisterna ut sin smärta,

halvvägs får jag ytterligare uppgifter kring mitt tillstånd,
en specialist har gjort ett uttalande,
jag bokas in hos honom dagen efter jag landar.
det kan vara akut, säger han, han tar emot mig
på sin semester. han undrar om jag har gått ner i vikt,
det har jag inte,
det bekräftar hans på avstånd ställda diagnos.
det är kroppens sätt att skydda sig, säger han.
wej Gibraltar wej, för din stora dragningskrafts skull,
för ditt symboliska värde. wej Gibraltar,
för kärlekens skull, för diktens.
för mitt egos skull Gibraltar wej,

det gjorde resten av färden tung.
jag hade lovat mamma att vara lätt på gasen.
jag ställde mig i högerfilen.
det fanns en väg som kostade pengar som gick i tunnlar
och en som tog lite längre tid
men där man fick se havet hela tiden,
jag körde inom rimlig fart och njöt av min omgivning.
några spanska ord förstod jag, dom sjöng te quiero
många av dom. några sånger hade ordet mañana
och så vidare. min kropp, mitt språk,
jag har kallat det för ett fängelse.
jag vill därutöver ha nämnt
att jag inledde den här resan
mer beslutsam än jag var förberedd,
stackars kropp vad den fått utstå.

av läkaren fick jag veta att jag under en tid måste
hålla en tilltagen diet. sex måltider om dagen,
mycket kolhydrater, tre bananer och tre glas apelsinjos.
wej Gibraltar wej, jag som hade tänkt få se magrutorna
till på slutet av året.

jag närmade mig, ditt stora berg mäktigt och efterlängtat.
när jag kom fram till gränsövergången Gibraltar
såg jag poliser på rad och bilar på kö
och kom på att jag hade glömt kvar passet på hotellrummet.
jag frågade en polisman om det räckte med körkort,
det gjorde det inte så jag fick vända vid tröskeln.
jag har tänkt på det många gånger Gibraltar,
varje gång jag passerade landgränser mötes jag av vägskyltar
med det nya landets namn inringat av EU:s stjärnor.
det var en fin tanke men den höll inte, har jag tänkt då.
vi har byggt murar istället för att riva dom.
det var också därför jag satte mig på cykeln.
det var därför jag valde dig Gibraltar.

wejwejwej wej wejwej wej wejwej wej
Gibraltar wej.

jag vände och jag var ganska glad.
det var typiskt för min resa, tänkte jag. symboliskt storartat,
jag kom nästan fram.
jag gjorde mitt bästa men det räckte inte.
det var inte tillräckligt.
och det var alldeles utmärkt tillräckligt.

jag har att landa ingenting.
jag har att kasta i havet ingenting.
ingenting har jag att oroa mig för,
inte heller kroppen. den kommer igen.
inte heller hjärtat, det kommer igen.
låren och kärleken, dom kommer igen.
och dikten
och diktarna och jorden och livet.
bara jag får kyssa min mor på kinden.
bara jag får sitta i min soffa.
bara jag får brygga mitt eget kaffe,
laga min egen mat.
bara jag köper nya skor, dom jag har stinker.

och det är allt, nya skor att slita på nytt,
jag kan inte sammanfatta det bättre.

jag har sett vad ett rikt känsloliv
och ett fattigt språk
gör med en människa,
jag har sett vilken färg ögonen får.
därför ska jag fira detta tillfälle.
jag är fast i denna kropp,
i detta språk
och kan inte fly.

jag ligger i sängen,
på andra sidan rummet
finns också en säng.
på den ligger allt som är jag
denna resa.
som ett framtaget destillat,
också värdefullt att förhålla sig till.
om du bara kan välja ett par byxor,
vilka väljer du.
ett par skor, en ensam huvudbonad.
en eftermiddagssyssla.
det blir en uniform.

ni skulle sett mig i hattbutiken
och den stackars jämnåriga försäljaren
som med all sin kraft och erfarenhet
fick underställa sig mitt mandat.
den jag höll i handen tyckte han var fel
både i färg och fabrikör,
han måste ha visat mig minst tretton andra.
det är hans jobb
att tycka det man helst ska tycka,
det är mitt jobb att fatta ytterligare lite till.

idag gick jag ner till stranden, satte mig för en bit mat.
mitt hjärta får jobba, önska regn och dåligt väder.

har haft en melodi i huvet senaste två dagarna,
jag kan inte avgöra om den är glad eller sorglig.

jag ska skriva dikter om livet. när jag flyttade hemifrån
fanns det i den diktsamlingen som följde
en dikt om IKEA.
jag kan inte minnas den, jag minns att den var lång.

Valencia verkar vara en rolig stad,
jag bokade på mig två nätter på hotellet.
det ligger nära det berömda konstmuseet.
konserthuset ligger också här. jag kanske borde
göra nåt kul.
apati är också ett tecken.

jag behövde cykla över en kontinent
för att se det orimliga
i att bära hela världens tyngd
på mina axlar.
när andningen blir trög
måste orden bli luftiga.

blir överträningen kronisk kan det ta mig ett helt år
att komma tillbaka. vad är dikten värd?
och gårdagens dikt firar jag,
tänker att den inte kunde kommit till utan all denna smärta.
jag som alltid sagt att livet är större än dikten,
ska jag ändra mig nu.
lätt överträning är det inte. min sista viloperiod var på tre dagar
och gjorde ingen större skillnad.
det är svårt för mig att veta, fast än jag uppfattar allvaret
vill skallen vidare.

från Valencia åker tåg i alla riktningar, jag kan hjälpa kroppen,
låta den slippa delar av den sträcka som är kvar.
jag ska börja le igen, det är min plikt att göra.
jag har cyklat långt som det är, hade det gåt mera problemfritt
hade det inte varit rättvist mot världen, jag gav mig faktiskt iväg
närmast helt oförberedd. det ska jag le åt
och när krafterna återfunnits, skratta.

än finns mycket fint att se. och sista biten ser jag framför mig.
det är 8 mil mellan Malaga och Gibraltar, jag lägger två vilodagar
i Malaga och pressar ur mig det sista in i mål.

det som satte sig i min vänstra vad
högt upp på utsidan,
gav jag namnet Småland,
Småland är tillbaks.

tiden går fortare när jag sjunger,
idag sjöng jag på Caroline af Ugglas Snälla snälla snälla
men jag kunde inte texten
så det blev att jag bara sjöng snälla snälla snälla hela tiden.
jag vädjade med min sång
till kroppen, jag hoppas den kan hålla
hela vägen in i mål.

idag klev jag upp tidigt, den sträcka jag avverkade innan lunch
kan jämföras med vad som tog mig en hel dag att klara av
i början av denna resa.

jag vet nu vad som gjorde att jag gav mig iväg på det här,
en önskan om att besegra känslan av otillräcklighet.
det slog mig så hårt, ihop med att jag kände att benen svek mig.
jag satt på en uteservering
och kunde inte hejda tårarna. servetterna här är hårda,
plastiga,
nästan så man skär sig på dom. dålig uppsugningsförmåga
har dom också, tårarna fortsatte rinna.
denna känsla är lätt att blanda ihop med andra grejer,
omständigheter i livet och val man gjort
och sånt som hände och inte gick att styra,
man kan få för sig att allt var ens eget fel.
alltihopa
eftersom man inte var tillräcklig i dom stunderna.

min siesta blev tung, jag satte på mig regnjackan för jag frös så konstigt.
jag gick till parken och la mig på en bänk
mellan två björkar som växte inåt
mot varann.
sista sträckan tog jag det lugnt. jag cyklade som man cyklar hem från jobbet.

jag vet nu vad jag kan göra när jag kommer fram,
jag kan gå ner till stranden
och slänga denna känsla i havet.
sedan böjer jag mig ner, söker ibland stenarna,
väljer en att ha med mig hem.
den kan jag ha på den öppna spisen
ibland fotografierna på min familj.
alltså, göra mig av med en sten mot en annan.
men om någon frågar
så var det bara en,
den lätta att bära,
den fina att se på.

idag var första 30 km ren pina.
alltså föreställ er en smärta som omfamnar hela lår.
jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det,
jag trampar vidare. tränger undan.
sedan släppte det

jag väntar med att utvärdera, jag hoppas imorgon flyter på
jag vill gå tapper in i mål. svårt nu när slutet närmar sig,
det är inte utan sorg

http://bambuser.com/channel/Britstakston27/broadcast/1831906

inte bara med cykling,
jag börjar tänka på saker.
en gång efter en spelning
på ett poppis ställe med asmycket folk,
bra gage och allt,
jag hade druckit lite,
var nära till tårar
och kände hela världens tyngd på mina axlar,
säger jag till min medmusikant:
Fredrik, om jag kunde fixa bättre
skulle jag fixa bättre.

det kommer över en. man har långa timmar trampande,
man hinner fundera.
man kan en och två gånger tveka på sina val.
en sak med den här typen av resa:
man får inte tveka på sin väg, man kollar karta och allt,
är man osäker stannar man inte, man trampar på.
man måste låta sig övertygas att vägen öppnar sig,
att man gjort rätt
och om inte, att det ändå blir rätt till slut.
det är livet i dom här kilometrarna,
i den här muskelvärken,
i att undra vad man ska känna när man kommer fram.