Skip to content

Om att cykla till Gibraltar

19 maj, 2011

Man skriver sina dikter. Dricker sitt kaffe, sitter på soffan och väntar. Det kommer en rad, den ger upphov till fler. Det blir en dikt, det blir en bok. Inget fel på det. Jag är glad att mina böcker är fem och inte tre. Och visst. Det går att skriva fem till. Det går också att längta efter nåt annat.

Jag ska cykla till Gibraltar och tillbaks. Jag vill med en slags manipulation hitta en för mig ny poesi. Jag vill undersöka vad för slags poesi en utmaning av detta slag kan åstakomma. Alltså, jag kommer bli skittrött och jävligt ensam, hur blir då dikten? Varför Gibraltar? Därför att det är långt bort, är ett svar. Därför att det flyter upp döda kroppar på stranden, människor som drömt om ett bättre liv i Europa, är ett annat. Jag tror att det går att göra på 60 dagar, 25 dagar ner och 35 dagar upp. Jag tänker att hemresan blir lite jobbigare. Dels därför att jag redan hunnit bli ganska trött, dels för att jag vet exakt hur långt jag har kvar att cykla. Varför inte bara cykla ner och ta flyget hem? Längtan bort är laddad. Men den hemlängtan jag gissar kommer uppstå blir troligtvis ännu mera laddad. Jag förväntar mig att den bildrika poesin kommer till mig på hemresan. Jag är ganska dåligt förbered inför uppgiften. I skrivande stund är det mer än ett halvår sen jag satt på en sadel. Jag har aldrig tränat cykling, bara cyklat till och från jobbet. Jag har gjort lumpen och jag har i min ungdom tränat ganska mycket. Det är allt. Men jag är ganska envis och det tror jag också att jag kommer behöva vara. Varför cykla? Det går ju att göra samma resa i bil eller på moped, som Che Guevara. Jag tror på den fysiska utmattningen som nyttig i min strävan efter en ny slags dikt. Jag tror på cykeln som transportmedel och som metafor. Jag tar mig fram av egen kraft! Det är hjulet, en tidig och viktig uppfinning. Det är längs dom mindre vägarna och inte på motorvägar. Det är ett jämförelsevist ljudlöst sätt att transporteras med risk för att skallen också ekar tom. Det är inte riskfritt. Går jag sönder så går jag sönder. Då får jag sätta mig under ett träd och skriva om det. Jag önskar inte låta romantisk. Jag vill heller inte framställa mig som övermodig. Men jag vill tro att det går. Och det enda sättet att veta säkert, är att testa.

Annonser

From → Resan

5 kommentarer
  1. Ja, för om man inte testar, hur ska man då kunna veta? Jag kommer följa din resa.

    Kram Nawal

  2. Ska bli kul att följa ditt äventyr!

    Behöver du tips och inspiration kan du kolla in min sida som handlar om den cykeltur jag och en annan Rönninge-bo genomled 2003.

    Önskar dig lycka till!

  3. grymt då hörs vi. kramar tillbaka

  4. du är duktig.

  5. Georgina yavuz permalink

    Härligt! Ska bli kul o följa dig på din resa =) lyckA till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: