Hem till mamma

det är 16 km hemifrån mig till mamma cykelvägen. alltid när jag har 16 km kvar på en etapp, säger jag: hem till mamma, hem till mamma. i uppförsbackar: hem till mamma. i ösregn.

det är nånting på rapport om sambandet mellan narkolepsi och svininfluensavaccinet. dom har sammankomst. om två som har narkolepsi blir kära och ihop, då kan det vara ganska bra, tänker jag.

jag är inte cyklist. jag är inte friluftsmänniska. jag är inte flowerpower.

nu pratar dom om ehec. det är grönsakerna som man blir sjuk av. man får diarré och sånt. ett äldre par intervjuas, dom har varit på golfsemester i tyskland och blivit sjuka. tyska myndigheter har spårat grönsakerna till spanien. nu uppmanar dom mig att inte äta rå gurka eller rå tomat eller grönsakssallad.

i receptionen innan nu när jag checkade in, var det oxå ett par som var här och spelade golf. vi samtalade lite om blöta strumpor. jag undrar vem utav dom två som gillar golf mest. vem som först började spela och fick den andra in på samma spår. tänk om den andra bara låtsas tycka om golf, fan va jobbigt. jag tror inte att jag någonsin kan låtsas på det där sättet.

jag är inte cyklist. jag är inte superman. jag är inte teknikfientlig.

jag har ännu inte skapat ett framgångsrikt packsystem. det är på gång, jag testar lite olika. varje kväll packar jag upp alla fyra väskor och lägger alla grejerna på golvet. vissa saker hör ihop, som datorn och liggunderlaget. trumpeten och ombyteskläderna. vissa saker tenderar att hamna på samma plats varje gång. till imorgon ska jag testa ett fack anpassat för snabba skurar. såna som kommer från klarblå himmel. idag fick jag cykla två mil genomblöt. hem till mamma, hem till mamma.

det är två filmer på ettan ikväll. dom visar tablån nu. en kallas fredagsbio och handlar om en brandman. en kallas nattfilm och det är dom omutbara.

jag är inte cyklist. jag är inte brandman fast jag många gånger drömt om att vara. jag har hört mig för och tänkt såhär: med i snitt två utryckningar per dag, hinner man skriva dikter lika gärna på station. sen kan man få det så bra ordnat att man jobbar tre dagar och är ledig tre. då kan man både hämta och lämna på dagis.

det är jobbigt att vara omutbar. kompromisslösheten är oxå jobbig. envishet kan oxå bli ett problem. om man ska träffa en tjej, menar jag. i mitt fall kommer smärtan i knäna. dom blir lite paj. jag kände det igår kväll och tog sovmorgon i morse. jag tänkte mig en lätt sträcka mellan söderköping och åtvidaberg som jag med bara 2 kilometers felmarginal uppskattade till 5 mil. men det var världens motvind, sträckan blev liksom dubbelt så lång. ett tag blev det läskigt. jag räknade sekunderna mellan blixtnedslag och åska. blixten kom närmre och närmre. en gång slog blixten ner på bara en kilometers avstånd. då kände jag mig jagad. hem till mamma, hem till mamma. just som regnet avtog ringde mamma. hennes första fråga var om jag hade ätit, hennes andra fråga: om jag hade regn. hon frågar alltid om jag har ätit och om jag har regn. jag svarar alltid ja på den om maten och nej vad gäller regnet. mammor blir så oroliga. där satt jag på sadeln genomvåt och sa att jag hade strålande solsken. vilken tur du har, sa mamma, vi har haft jätte mycket regn idag.

nu är det så ska det låta på teve. det är nånting med vita som sjunger soul som inte stämmer. när dom ska göra det där rockiga ljudet och hämtar kraft nerifrån utan att man hör någon botten.

om man träffar nån, exakt hur lika måste man vara?

den här resan handlar inte om hur stark man är. den handlar om att disponera sina krafter. det är alltså i princip två helt olika frågor man ställer sig. den här resan förutsätter att man förstår skillnaden på dom två. jag kan ännu inte uppskatta exakt hur mycket jag klarar av. jag måste testa för å veta.

nu sjunger dom den där tusen bitar.

imorgon ska jag till eksjö. jag tror att det är lite för långt. jag kan bli tvungen att slå upp tältet. får jag regn blir det inget kul.