Skomakaren vägrade ta betalt

lund har massa fina hus.

lund har massa fina folk,
många av dom cyklar.
lund har en poet i cykelkläder som haltar omkring utan cykel.

det är nånting med cykelbyxor,
folk stirrar och stirrar.
kvinnor i alla åldrar stirrar,
jag ser vart dom stirrar
för sen kollar dom mig i ögonen generade.

det gör inget, dom får stirra. jag är på deras sida,
vi är i samma lag. jag bjuder på det.
men det är nånting med cykelbyxor.
dom är ju oxå vadderade.
lite av det vadderade jobbar sig upp mot frampartiet,
jag har inte kollat i spegeln
men det måste se mycket ut.
sen om snoppen skulle hamna lite snett
blir det ännu tydligare.
folk stirrar och stirrar.
men jag kan inte gå omkring och gräva där nere och rätta till den hela tiden medan jag haltandes går omkring på gator och torg,
hur skulle det se ut?
då är det bättre att den ligger lite snett, jag låtsas som ingenting och folk får stirra lite.

men det är nånting med mitt haltande,
ju mer folk stirrar, desto mer vill jag halta
i mitt cykelställ
för att visa med min gång
att jag inte av egen fri vilja
går omkring på deras gator, förbi deras
uteserveringar.

men det är nånting med mitt bredbenta haltande
som jag tror framhäver frampartiet.
ja, det är en nedåtgående spiral.
dom stirrar, jag haltar bredbent
och dom får ännu mer att titta på.
förresten är det kullersten i hela staden,
hur lätt tror ni det är
att gå rakt
med inflammerad hälsena
i cykelbyxa. jag menar, ge mig en chans.

skomakaren fick höra om mina bekymmer.
jag ska säga det att jag är omhändertagen,
jag får tips från alla håll.
en ortoped säger att jag ska fortsätta smörja hälsenan
och ställa mig med framfoten på ett trappsteg,
sjunka ner med hälen så senan sträcks.
ett skateboardproffs tipsade om klack eller inlägg i ena skon
så den drabbade hälsenan får kortare väg mot den friska,
därför var jag hos skomakarn.

ortopeden säger två till tre veckor, det är inget glädjande besked.
fastän jag uppskattar min nya funktion i staden
vill jag ju sätta mig på sadeln igen.
jag har blivit ett med min klädsel,
jag hör hemma på vägarna.
imorgon ska jag till naprapaten,
det hoppas jag kan få en påskyndande effekt.

skomakaren vägrade ta betalt för inläggen,
det ville jag inte gå med på.
hur jag än försökte och förklarade att jag har en budget
för oväntade utgifter
ville han inte ha mina pengar.
han heter Bengt Nilsson och är auktoriserad,
andra generationen skomakare, sa han
på tal om generationer. vi samtalade om skor, rasism, cykling, fotboll, författaryrket
och livet. han kallade mig för en galning
och jag höll med.
sen förklarade jag vad jag menar med min cykling,
då tyckte han att det lät resonabelt.
jag fick hans visitkort, jag ska tillbaks dit och köpa skor nån gång.

jag måste köpa ett par vanliga byxor, det får räknas som en oväntad utgift.
jag menar, så här kan jag inte ha det.
det är bara lite svårt att hitta ett par som jag med allt nytt som har hänt
kan identifiera mig med.
jag var iväg igår, bet i det sura äpplet,
var inne på både HM och Dressman.
och testade byxa efter byxa, det var en skräckupplevelse.
jag har inte handlat såna slitvaror sen jag var i den yngre tonåren.
inte ens kalsonger vill jag handla där,
och det är nån eller några i ledet som inte får betalt.
linnebyxa för 400 kronor helt trånga över låren!!!!!
jag hittade ett par i en lite mer välsorterad butik
som jag gillade
men dom fanns inte i min storlek,
dom finns i malmö och det är söderut.