Skip to content

Bryssel-Reims två dar

5 juli, 2011

igår tog jag tåget ut ur stan,
Bryssel är stort, ville inte spendera halva dagen till att hitta en väg ut.
vad bra, tänkte jag, då kan jag åka längre än vad som var planerat.

dom 54 km jag nätt och jämt klarade av
är alla gånger
motsvariga 140 på platta landskap i kraftig motvind.
såå backigt så jag vet inte hur jag ska beskriva det.
då mindes jag ett uppslag i en kartbok jag bläddrat i,
jag visste ju att det låg berg här.
dom olika uppslagen är svåra att synka med varann,
vissa visar i huvudsak bergskedjor
andra enbart vägar och städer,
det var inget annat att göra än att trampa.
ibland låg jag på ettans växel i flera minuter.
säkert åtta såna mördarbackar sprang jag på
och säkert ytterligare tio
som också gjorde sitt.
solen låg som ett strykjärn mot skallen.
inte fick man heller tillbaka nåt särskilt,
dom nedförsbackar som följde
var så branta och kurviga
att man fick ligga kramad mot bromsen.
nästan så man blev mer arg på nerförsbackarna.

jag höjde sadeln innan jag gav mig iväg,
det kändes bättre i knäna.
jag tänker att jag får höja och sänka
med fem dagars intervaller,
låta kroppen ta stryk på olika ställen.

jag formulerar gyllene regler.
jag har en som jag gillar sen innan,
den Ralf från Österrike lärde ut på NO:n.
han visade på en skåpslucka,
tog tag i handtaget och öppnade,
kallade det: lite kraft = lång väg.
tog tag så nära gångjärnen som det gick, öppnade och sa:
stor kraft = liten väg.
idag var lika backigt,
en dag ska jag veta vad jag ska göra av allt.
idag var jag utmattad redan innan jag började.
att riva tältet tog sin lilla tid, tältet behövde torka lite i vinden.
jag hade stänkt citron på tröjan kvällen innan,
ni vet min hallonröda pikétröja jag känner mig så snygg i,
tvättat den och lagt den på tork.
tror ni inte jag glömmer kvar den på campingen
och hinner komma fram till Reims
innan jag kommer på det.
jag hatar att glömma saker, jag brukar alltid ta ett extra varv
just för att vara på den säkra sidan.
jag vill inte vara en sån som glömmer saker.
jag vill vara en sån som kan säga: jag glömmer aldrig nånting,
jag har till exempel aldrig tappat ett par nycklar.

Reims är också stort. jag gick huvudgatan upp och ner,
hade svårt att bestämma mig för ett ställe att käka.
såg en Lacostebutik, dit ska jag imorgon innan jag checkar ut
och se om dom har en exakt likadan som den jag förlagt.
jag var tvungen att leta upp en spegel, flera gånger såg jag
hur folk vände sig om, sa nånting till sin kompis
som också vände sig om.
gylfen var inte nere, det kollade jag flera gånger, inget fågelbajs
hade landat på min axel. va fan! jag grubblade och grubblade,
det kan bara ha varit mitt lila bältet, det har jag ju valt med omsorg ju!

dom kan ju fan inte engelska ens, puckon!
jag frågade tjejen i receptionen
om det fanns någonstans att köpa vatten.
nej, sa hon utan att förstå frågan.
har ni nåt 7/11, frågade jag.
hon kollade på klockan och sa att klockan var åtta.

på vägarna känns inte ensamheten,
i en större stad med massor av liv och rörelse däremot.

Annonser

From → Resan

2 kommentarer
  1. Stanley Arvidsson permalink

    Ja du Daniel,det finns många vägar att välja här i livet!Du tycks vilja välja den svåra.I vissa länder vill dom inte tala engelska fast dom kan,håller med dej,PUCKON.Synd på tröjan men hoppas du finner en lika dan.De lår du kommer att få av alla uppförsbackar lär du nog få utöka din garderob vad det lider i byxor.Hoppas du inte förtar dej så pass och behöver ytterligare vilodagar på grund av det.Kolla bromsklossarna efter alla nerförsbackar annars kan det sluta med en våldsam nerfärd!

  2. Ami S permalink

    Världen är full av människor som inte talar engelska and you are now entering Frankrike, där man av princip inte förstår engelska. Don’t mention the war, bokstavligen. Jag har klarat mig mycket bättre där sen jag på franska sagt att jag inte talar franska, för ganska ofta talar dom väl kanske en aning engelska sen. Då. Je suis tres desolee, mais je ne parlez pas francais. Kanske stavas det så, det var länge sen jag kunde stava franska. Schö sui tre desolé, mä schö nö parl pa fransääs.
    Och så gör nu som Stanley säger – kolla bromsklossarna! Det är ändå nästan typ Alperna du har att göra med!
    Bara 160 km kvar till Paris.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: