Skip to content

Regn

11 juli, 2011

Idag kom flera sorters regn.
Lyon gick inte att smidigt passera.
det hölls ett triathlon i staden,
det såg ut som nåt man vill testa
nån gång i livet.

regn som avdunstar,
regn som trummar mot hjälmen,
regn som slår mot kroppen.

söndag, allt stängt. åkte med en ständig oro
kring min vattenförsörjning
emedan det regnade.

regn från sidan,
regn så tätt att det
skymmer sikten.

irritationen över att ha förlorat en massa tid
på Lyons gator
följde med mig halva dagen. i en mindre stad
gick jag in i den enda restaurangen som var öppen,
då var klockan lite över tre.
men dom skulle just stänga.
ur ett större sällskap
trädde två män fram, något runda om fötterna
och nyfikna på min cykling.
klart grabben ska ha mat, dom pratade
i mun på varandra.
och ingen engelska kunde dom.
gick med mig till den bouleklubb
dom är med och har hand om, låste in cykeln där
och körde mig till campingen ett par kilometer från stan.
där fick jag mat.
där kunde jag också köpa vatten.
väl tillbaka på bouleklubben,
resten av sällskapet hade hunnit dit.
jag var det stora samtalsämnet.
dom bjöd på kaffe och en lokal spritsort
som jag var tvungen att i varje fall dricka lite av
eftersom den var lokal, tyckte dom.
jag fick också med mig ytterligare vattenflaskor.

regn som får en att undra om man överhuvudtaget
ska vistas utomhus.

när jag börjar cykla igen är klockan över fem,
då har jag 65 kilometer kvar.
så jag börjar trampa så mycket benen klarar
och det var tur.
när jag har 7 km kvar till staden
börjar det riktiga regnet.
regn som gör att gator svämmar över.
sånt man annars ser på teve,
bilder från ett främmande land.
när vi var små,
min storasyster älskade regnet.
hon brukade springa ut och ställa sig under det.
idag tänkte jag på min storasyster mycket.
men sen började det blixtra,
läskiga blixtrar, en blixt i minuten.
det förde tankarna till nån skräckfilm man sett.

regndroppar så tunga
att när dom slog mot ringklockan
lät det som om jag plingat.
varje gång regnet plingade åt mig,
plingade jag tillbaka
som för att visa att jag antog utmaningen.
det var det värsta regn jag upplevt.
så som kroppen är nu,
ett skal som funkar. den andas, den förflyttar sig.
den äter och den duschar.
den kan samtala om regn
men den skrattar inte, den ler, den spar på krafter.

WP_000133

Annonser

From → Poesi

5 kommentarer
  1. ana diaz permalink

    jag tänker på dig x

  2. Stefan permalink

    och jag som under gårdagens cykelrunda sa till sambon: ”Vi får snabba oss, det börjar snart regna…”
    Samtidigt som jag glädjs åt att du är mer än halvvägs på din resa börjar jag bli smått orolig för att du närmar dig Gibraltar. Tänk så snabbt något nytt kan bli en del av ens vardag: ”Undrar var Daniel är nu?” ”Daniel hade nog sagt…”

  3. daniel permalink

    stefan, ska vi lova du och jag att det här inte tar slut i och med att jag kommer till gibraltar (nu säger jag när och inte om, jag känner att jag har målet i min hand, peppar peppar) ska vi göra det. vi fortsätter på det här viset. och ser vart det landar.

    ana, arga barn äger. vi ska jobbidu jobbida som fan när jag kommer hem. vi får ses på cafeer. jag kommer inte heller ha en lägenhet, brorsan har tagit min. i gbg under veckorna och sen fika på helgerna, som vi var 16 hahahahaha fika!!!!!

  4. ana diaz permalink

    Låter fint, vi kan pröva alla olika sorters kaffedrinkar som finns – vädret är fint, vi kan testa parker, ta med papper och block och min dator med program/beats i, och sen två par lurar! Jag är i stan till den 23, då åker jag till, truuu den eller hejsan, Hööööölliwoud! Ha ha ha!

  5. Ami S permalink

    Bästa. (Igen.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: