Skip to content
Tags

1526 enter Vilodag

12 juli, 2011

kroppen kommunicerar.
cykeln kommunicerar.
solen kommunicerar,
jag drack sju liter vatten
och kissade två gånger.
kisset kommunicerar.

jag fick leta länge efter hotellet,
jag fick kommunicera med många
dom skulle stänga receptionen vid tio
så jag sköt på middagen.

väl inne på rummet,
för trött för att röra på mig,
tar jag av mig kläderna
och lägger mig på sängen.
jag blir liggande.

skorna kommunicerar, strumporna.
fötterna. lukt
jag väljer att vänja mig vid.
vattnet är på väg att ta slut.
jag burkar upp en tonfisk och slänger i mig
en påse blandade nötter.
dricker försiktigt av det vatten jag har kvar.

rummet kommunicerar. det är ett dubbelrum,
det hade behövt vara dubbelt så stort.
jag kommer på att jag har vatten i vattenflaskan
på cykeln som står ute på gården,
klockan är strax innan ett
natt mot tisdag.

det är två ytterdörrar, jag har bara nyckel till en.
den innersta. den yttre behöver man kod till,
jag har inte fått någon kod.
receptionisten sa inget om en kod.
jag testar trycka koder på chansning, det är
lönlöst. jag bankar på dörren. jag försöker slita upp den.
jag ropar till dom andra gästerna. ett fönster står öppet
och taklampan är tänd. jag hörde att dom var vakna
innan jag traskade ner. i cykelbyxa och skor.
hallo, i am a guest at the hotel. i have no key…
hallo…
hallo, i am a guest at the hotel. please look down.
hallo…
hallo… please. hallo!
jag försöker bryta mig in på ett ställe, jag blir svettig,
jag börjar frysa. jag får lite panik. jag har ingenting på mig
förutom cykelbyxan. telefon, plånbok och snus,
allt är på rummet.
jag står i cykelbyxa med en vattenflaska i handen,
jag bankar ytterligare. jag tänker att dom kommer tröttna,
vilja få tyst på mig och undersöka vad saken gäller.
ingen reaktion.
jag går tillbaks och ställer mig under det öppna fönstret.
hallo, i am a guest at the hotel. please look down.
hallo… please. hallo!
det är sex timmar tills hotellet blir bemannat.
jag springer ut på gatan och försöker stoppa bilar som passerar,
alla undviker mig.
jag är orakad sen drygt en vecka och måste se stressad ut.
jag ropar åt två tjejer som börjar springa.
jag ser en jämnårig kille komma gående en bit bort.
han ser också ut att bli rädd. jag ställer mig inte så nära,
jag försöker prata så lugnt det går. han är hyfsad på engelska.
han har ingen telefon på sig, han hade svårt att sova
och gick ut för en promenad och en cigarett.
två killar kommer gående, den första killen får översätta.
en av dom är väldigt misstänksam och tycker inte att den andre
ska låna ut mobilen.
jag pussar på mitt kors och börjar prata på svenska,
jag måste övertyga, mitt problem är riktigt.
i am sorry, i speak swedish because i am stressed.
jag får låna mobilen.
jag ringer till mamma och får prata med brorsan. om nåt händer mig,
ska dom veta var dom ska leta.
dom två killarna ger sig iväg. den första står kvar. han följer mig tillbaka
till hotellet. jag tänker att han kan prata på franska till dom gäster
som fortfarande har lampan tänd.
ingen reaktion.

han erbjuder mig sovplats hemma hos honom, det var
så jag kunde börja gråta. det var kallt. jag har varit hemifrån
i många nätter. jag luktade äckligt. jag fick låna duschen innan
jag gick och la mig.

vi skildes åt odramatiskt. jag hade en telefonintervju klockan tio i åtta,
jag pratade som vanligt om skrivande och cyklingen.
åt frukost, ringde mamma. gick upp och la mig. utmattad. glad.

vid frukosten ursäktade personalen sig i omgångar,
dom andra gästerna satt tysta. en satt mittemot mig
och gnuggade sig om ögonen. jag förstod att det var han
som suttit med lampan tänd. vi tittade inte på varandra
samtidigt. det var som efter ett gift par storgrälat
eller två bröder varit på väg att slåss, tyst.
båda vet att dom hade fel
men ingen säger nåt.
hotellnycklarna sitter på en hemmagjord knippa,
en vadderad handsydd sak. en ur personalstyrkan
visar mig att koden till dörren är ditsydd på baksidan.
ja men varför sa ingen nåt, säger jag. det hade varit skitenkelt.
the code is on the back.
han som sitter mittemot gnuggar sig om ögonen.

livet går vidare, dagen.
jag får nys om en massör som på nåt sätt är knuten
till Tour de France. ringer och försöker göra mig förstådd.
får en adress, går dit istället. vi får en pratstund
emellan bokningar, han kan ta mig klockan 19.15.

hos barberaren är det arabiska som gäller, Salong Karim.
klippning, rakning och en tub raktvål för 18 euro
och då blåste han mig ändå på tre.

Annonser

From → Poesi

9 kommentarer
  1. Yusuf permalink

    Hej Daniel.

    Det där låter jobbigt men bra att det löste sig till slut. Jag följer ditt äventyr dagligen på bloggen och du verkar ha varit med många utmaningar.

    Önskar dig lycka till med resten av resten och hoppas allt går bra, du är saknad här i trakterna…

    • daniel permalink

      tjaaa yusuf, jag saknar er oxå. ska bli skööönt att komma hem. men det är också riktigt kul, när kroppen funkar och vindarna är goda. jag hör av sami att heron city inte är samma utan mig. hahaha, vi ses snart. ta hand om er. många varma hälsningar

  2. phuuu, spännande läsning detta..
    Tänk att nåt så litet fel kan bli så stort.

  3. Lars permalink

    Tja Daniel! Jag vill bara säga att det du gör är precis det jag vill göra och då menar jag cyklingen. Genom att läsa din blogg har jag också börjat läsa din poesi och jag tycker bara att du är helt jävla grym! Önskar att jag kunde träffa dig någonstans på vägen och ta en kaffe. Synd bara att jag är fast i jobb hemma.

    Cykla vidare ner över Afrika! Kör ba!

    • daniel permalink

      hej lars, gibraltar får räcka :) det är ju liksom nästan, måste spara nåt tills nästa gång, då kan du och jag åka. jobba ska man ändå göra hela livet, ibland måste man bryta upp :)

  4. Stefan permalink

    Jag säger som lastbilschauffören: You have my respect

  5. Stanley Arvidsson permalink

    Har hänt mej med Daniel,att jag låst mej ute!Aldrig på ett hotell dock,men det är verkligen frustrerande var det än händer.Tur att det finns förståede människor.Tror f-n du är hos frisören varje dag,är du inte flintis snart?:).Har bara en sticka i datorn så det är svårt att komma ut på nätet,men vi hörs när jag lyckas.Ha det så länge:):)!

    • daniel permalink

      stanley, om du var syrian hade du inte upplevt mina besök hos frisörerna som täta, vårt hår växer som ogräs, särskilt mitt. och tjockt är det, inget bra under hjälmen. men fan vad han facka upp min frilla, värre än förra gången. det står rakt upp, kort och ojämt. små tussar som vill gå sin egen väg. han körde loss med uttunningssaxen. hahaha ser ut som en 12 åring vars mamma leker frisör. solong karim!! och rakningen, han gick så tätt med rakkniven att idag när jag cykla, sved det i hela ansiktet av svetten. ha det, vi hörs när vi hörs.

  6. Stanley Arvidsson permalink

    Hoppas du inte ser ut som en igelkott:).Ha en trevlig kväll!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: