Skip to content

Svår att göra sig av med, en melodi som fastnar

20 juli, 2011

hårda landskap.
hårda sadel.
hårda skalle
som vägrar att ge upp.

det som satte sig i min vänstra vad
högt upp på utsidan,
gav jag namnet Småland,
Småland är tillbaks.

tiden går fortare när jag sjunger,
idag sjöng jag på Caroline af Ugglas Snälla snälla snälla
men jag kunde inte texten
så det blev att jag bara sjöng snälla snälla snälla hela tiden.
jag vädjade med min sång
till kroppen, jag hoppas den kan hålla
hela vägen in i mål.

idag klev jag upp tidigt, den sträcka jag avverkade innan lunch
kan jämföras med vad som tog mig en hel dag att klara av
i början av denna resa.

jag vet nu vad som gjorde att jag gav mig iväg på det här,
en önskan om att besegra känslan av otillräcklighet.
det slog mig så hårt, ihop med att jag kände att benen svek mig.
jag satt på en uteservering
och kunde inte hejda tårarna. servetterna här är hårda,
plastiga,
nästan så man skär sig på dom. dålig uppsugningsförmåga
har dom också, tårarna fortsatte rinna.
denna känsla är lätt att blanda ihop med andra grejer,
omständigheter i livet och val man gjort
och sånt som hände och inte gick att styra,
man kan få för sig att allt var ens eget fel.
alltihopa
eftersom man inte var tillräcklig i dom stunderna.

min siesta blev tung, jag satte på mig regnjackan för jag frös så konstigt.
jag gick till parken och la mig på en bänk
mellan två björkar som växte inåt
mot varann.
sista sträckan tog jag det lugnt. jag cyklade som man cyklar hem från jobbet.

jag vet nu vad jag kan göra när jag kommer fram,
jag kan gå ner till stranden
och slänga denna känsla i havet.
sedan böjer jag mig ner, söker ibland stenarna,
väljer en att ha med mig hem.
den kan jag ha på den öppna spisen
ibland fotografierna på min familj.
alltså, göra mig av med en sten mot en annan.
men om någon frågar
så var det bara en,
den lätta att bära,
den fina att se på.

Annonser

From → Poesi

6 kommentarer
  1. Michelin permalink

    Å min älskling. Jag dör! Mina tårar faller tyngre. Kan inte hålla tillbaka dom. Fastän mamma sitter bredvid. Snälla, snälla, snälla. Jag ska be för dig nu. Be att hälen ska bli bra. Du måste lyssna på kroppen nu. En sista lärdom. Jag älskar dig. Kämpa på!

  2. krister permalink

    Tack ,så vackert.

  3. Stanley Arvidsson permalink

    Hej Daniel!Har hittat ut igen:)Det där med tårar och känslan av otillräklighet från förr känner jag igen.När du väl är framme och nere vid stranden skall du klappa dej på axeln å säja ”Fan va bra jag är”å på stenen skall du gravera in ”Cyklade till Gibraltar enbart för att hämta denna klenod”.
    Jaså Småland har gjort sig påmind igen.F-N ta Småland,hoppas det klarar sig hela vägen ner!Som vanligt en beskrivande läsning,det tackar jag för Daniel.På återhörande hoppas jag.:):)

  4. Mathias permalink

    Här kommer lite kärlek från mig. Daniel räcker långt.

  5. Ami S permalink

    Daniel, Daniel, din generositet slår knock-out på mej återigen.
    Nu vet du varför du åkte. För att lämna nåt gammalt bakom dej och vända det ryggen. För att hämta hem nåt nytt. Så är ju livet, att lämna gammalt, att förtjäna nytt. Att inte alltid räcka till och kunna leva med det också. Att kunna vara stolt över sina segrar och förlåta sig sina tillkortakommanden.
    Kärlek från mej också. Du håller, du orkar. Det är inte långt kvar nu.

  6. Johan permalink

    Otillräcklighet i de egna framstegen, det är precis så jag kände ett bra tag efter att jag gett upp allt – det som tidigare var min vardag – till att vända på alltihop och bli seriös och gå efter de mål och visioner jag lade grund för under flera år. Nu är de mer eller mindre verklighet, men än har inte de pusselbitar som lades omlott och som rördes upp sett till att lagt sig på rätt ställe. Mycket beror säkerligen på att jag fortfarande är mitt uppe i alltihop och jobbar fortfarande för de högre höjderna, så att säga och för att landa i detta jag idag kallar vardag. Nya intryck hela tiden i en alldeles för hög hastighet, som bara susar förbi utan att minsta uppmärksamhet lagts åt det som kanske var av vikt för kommande tid. Men tid finns det iaf gott om, det handlar om att bida den rätt och se klarhet i alla de situationer man försätts i.

    Nu efter att det nya har gjort sig gällande vet jag iaf att jag har tagit mig i kragen, jag har kommit en bra bit, jag är stark. Du däremot är snart i mål och troligtvis känns andetaget lättare, smärtorna är lättare att ignorera för att du gjort resan och för att du vet att du i allt detta har varit stark. Jag ser nog samma sak jag med, men om ett tag, målet är fortfarande lite diffust och långt borta.

    Glöm det gamla, ge nytt ljus till det nya.
    Så måste blir =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: