Skip to content

Små små steg är också steg

i Girona skulle jag bara mellanlanda,
förlägga lunchen och ta mig vidare.
resans hittills kortaste och mest utmattande
etapp, det var svårt att hålla huvudet uppe,
ögonen öppna
medan jag cyklade. låren pulserade av smärta,
liksom strålar som studsar
fram och tillbaks,
fram och tillbaks
och får ny kraft till sin rörelse
varje gång jag trampar.
det var helt orimligt,
jag cyklade på dom fyra lättaste växlarna
och hjärtat slog som under ett sprintlopp.
27 rondeller skulle jag runt
för att ta mig in i staden
med ibland det ena,
ibland det andra
ögat vilande.

igår som var så kul?!
jag visste att det var nånting lurt med det där,
jag har nog aldrig förut
varit lika tömd på krafter.
ibland sticker det i huden,
över hela kroppen och på skallen.
nu sitter jag på en stol på en uteservering
på ett torg invid stadens stora kyrka,
jag bad en bön innan och tänkte på min mor.
jag beställde glass och dricka, det är
avdukat nu. jag kollar på mina armar och händer,
cykelhandskarna ligger på tork på bordet,
det är som en före och efter bild.
det jag tänkte innan jag gav mig iväg
kan jag inte komma ihåg,
vad jag ska göra när jag kommer hem,
ställa cykeln i förrådet.

Annonser

Jag är i Spanien

det var skillnad denna gång att passera
landgränsen,
bara ett land kvar.
bergskedjan var mäktig men konsekvent,
det var bara en klättring
och det var inget annat att göra än att klättra.
jag var lycklig hela vägen,
njöt av smärtan i min plågade kropp.

vägen som jag åker på
går parallellt med dom gamla romerska vägarna,
det har man skyltat ordentligt
och delar av portar finns kvar som ruiner.
jag föreställer mig att jag cyklar förbi en här
som slagit läger för kvällen.
dom högre befälen är smått roade av mitt påhitt,
soldaterna skrattar vulgärt,
pekar och har sig
men dom tystnar
när dom ser att den eftertraktade kokerskan
slutat röra i grytan
och fäst sin blick på mig.

jag når gränsstaden Le Perthus
och har plant underlag,
kliver av cykeln för en bit mat.
benen skakar,
jag fryser och börjar nysa
liksom en akut förkylning
kommit över mig.
jag slänger på mig regnjackan
eftersom den ligger högst upp
i det översta facket
och sätter mig på en stol.
där har vi henne kokerskan,
ser ut att vara marockanska till ursprunget.
jag ger henne några blickar tillbaka,
äter upp min mat
och cyklar vidare.

denna resa!
jag satte mig ner en gång
och tänkte:
jag ska berätta
men det var länge sen.

I staden Figueres finns ett Salvador Dalí museum,
det var i denna stad han föddes och dog.
jag åt inte glassen i Söderköping,
jag var inte på en enda vingård i hela Frankrike,
kanske jag borde gå och kolla in museet.
jag har lokaliserat bokhandeln och cykelaffären,
båda öppnar klockan åtta imorgon.
det ska jag i varje fall göra, köpa kartbok över Spanien
och en ny sadel, den jag har är för mjuk.

Sidvind

vägarna byter namn ganska tätt
men i regel är det en siffra som är samma,
den sista.
är det till exempel en nia
så säger man väg nio.

idag hade jag kraftig sidvind, högerifrån.
det som är med högervind
är att inget bryter av den,
annars kan ju tung trafik ha den fördelen.
sidvind så kraftig
att den när som helst
kunde flytta cykeln i sidled en halv meter.
på många ställen stor fara,
vid akvedukter och broar blir manövreringsutrymmet
obefintligt.
läskigt många gånger,
jag klev av och ledde cykeln.
cyklade inte så långt, det var ingen mening.
istället kom jag på plats tidigt
och hade idealiska torkförhållanden.
så jag plockade fram allt ur väskan och tvättade
i handfatet på rummet. skorna la jag i schampo
dom står nu på fönsterkarmen och torkar.
jag kom slutligen på vad det var med hjälmen
som stank så förfärligt,
den här mjuka bekvämlighetsanordningen
som sitter fäst med kardborrband på insidan.
vad jag längtar efter mammas dofter.
mammas tvätt.
mammas mat.
mammas kinder,

nu är hemlängtan stor.
men för att komma hem måste jag ta mig i mål.
det är snart bara Spanien kvar
och varje avverkad sträcka
är en avverkad sträcka.

1526 enter Vilodag

kroppen kommunicerar.
cykeln kommunicerar.
solen kommunicerar,
jag drack sju liter vatten
och kissade två gånger.
kisset kommunicerar.

jag fick leta länge efter hotellet,
jag fick kommunicera med många
dom skulle stänga receptionen vid tio
så jag sköt på middagen.

väl inne på rummet,
för trött för att röra på mig,
tar jag av mig kläderna
och lägger mig på sängen.
jag blir liggande.

skorna kommunicerar, strumporna.
fötterna. lukt
jag väljer att vänja mig vid.
vattnet är på väg att ta slut.
jag burkar upp en tonfisk och slänger i mig
en påse blandade nötter.
dricker försiktigt av det vatten jag har kvar.

rummet kommunicerar. det är ett dubbelrum,
det hade behövt vara dubbelt så stort.
jag kommer på att jag har vatten i vattenflaskan
på cykeln som står ute på gården,
klockan är strax innan ett
natt mot tisdag.

det är två ytterdörrar, jag har bara nyckel till en.
den innersta. den yttre behöver man kod till,
jag har inte fått någon kod.
receptionisten sa inget om en kod.
jag testar trycka koder på chansning, det är
lönlöst. jag bankar på dörren. jag försöker slita upp den.
jag ropar till dom andra gästerna. ett fönster står öppet
och taklampan är tänd. jag hörde att dom var vakna
innan jag traskade ner. i cykelbyxa och skor.
hallo, i am a guest at the hotel. i have no key…
hallo…
hallo, i am a guest at the hotel. please look down.
hallo…
hallo… please. hallo!
jag försöker bryta mig in på ett ställe, jag blir svettig,
jag börjar frysa. jag får lite panik. jag har ingenting på mig
förutom cykelbyxan. telefon, plånbok och snus,
allt är på rummet.
jag står i cykelbyxa med en vattenflaska i handen,
jag bankar ytterligare. jag tänker att dom kommer tröttna,
vilja få tyst på mig och undersöka vad saken gäller.
ingen reaktion.
jag går tillbaks och ställer mig under det öppna fönstret.
hallo, i am a guest at the hotel. please look down.
hallo… please. hallo!
det är sex timmar tills hotellet blir bemannat.
jag springer ut på gatan och försöker stoppa bilar som passerar,
alla undviker mig.
jag är orakad sen drygt en vecka och måste se stressad ut.
jag ropar åt två tjejer som börjar springa.
jag ser en jämnårig kille komma gående en bit bort.
han ser också ut att bli rädd. jag ställer mig inte så nära,
jag försöker prata så lugnt det går. han är hyfsad på engelska.
han har ingen telefon på sig, han hade svårt att sova
och gick ut för en promenad och en cigarett.
två killar kommer gående, den första killen får översätta.
en av dom är väldigt misstänksam och tycker inte att den andre
ska låna ut mobilen.
jag pussar på mitt kors och börjar prata på svenska,
jag måste övertyga, mitt problem är riktigt.
i am sorry, i speak swedish because i am stressed.
jag får låna mobilen.
jag ringer till mamma och får prata med brorsan. om nåt händer mig,
ska dom veta var dom ska leta.
dom två killarna ger sig iväg. den första står kvar. han följer mig tillbaka
till hotellet. jag tänker att han kan prata på franska till dom gäster
som fortfarande har lampan tänd.
ingen reaktion.

han erbjuder mig sovplats hemma hos honom, det var
så jag kunde börja gråta. det var kallt. jag har varit hemifrån
i många nätter. jag luktade äckligt. jag fick låna duschen innan
jag gick och la mig.

vi skildes åt odramatiskt. jag hade en telefonintervju klockan tio i åtta,
jag pratade som vanligt om skrivande och cyklingen.
åt frukost, ringde mamma. gick upp och la mig. utmattad. glad.

vid frukosten ursäktade personalen sig i omgångar,
dom andra gästerna satt tysta. en satt mittemot mig
och gnuggade sig om ögonen. jag förstod att det var han
som suttit med lampan tänd. vi tittade inte på varandra
samtidigt. det var som efter ett gift par storgrälat
eller två bröder varit på väg att slåss, tyst.
båda vet att dom hade fel
men ingen säger nåt.
hotellnycklarna sitter på en hemmagjord knippa,
en vadderad handsydd sak. en ur personalstyrkan
visar mig att koden till dörren är ditsydd på baksidan.
ja men varför sa ingen nåt, säger jag. det hade varit skitenkelt.
the code is on the back.
han som sitter mittemot gnuggar sig om ögonen.

livet går vidare, dagen.
jag får nys om en massör som på nåt sätt är knuten
till Tour de France. ringer och försöker göra mig förstådd.
får en adress, går dit istället. vi får en pratstund
emellan bokningar, han kan ta mig klockan 19.15.

hos barberaren är det arabiska som gäller, Salong Karim.
klippning, rakning och en tub raktvål för 18 euro
och då blåste han mig ändå på tre.

Nästa morgon

gatorna torra, solen ligger på.
med en trött kropp arbetar jag mig bort till
tvättomaterna, jag ska torktumla.
stora svullnader på handflatorna,
fötterna fortfarande mjuka
så stegen känns.
för 1 Euro får jag 13 minuter,
jag har i två.
cykelbyxan släpper i sömmarna,
jag syr där det behövs.
ingenting vittnar om gårdagen,
nästan oförskämt upplever jag det som,
förutom härbärget som har fullt.
också deras hundar får mat,
dom som är klara står ute och röker.
deras utsatthet är större än min.

Regn

Idag kom flera sorters regn.
Lyon gick inte att smidigt passera.
det hölls ett triathlon i staden,
det såg ut som nåt man vill testa
nån gång i livet.

regn som avdunstar,
regn som trummar mot hjälmen,
regn som slår mot kroppen.

söndag, allt stängt. åkte med en ständig oro
kring min vattenförsörjning
emedan det regnade.

regn från sidan,
regn så tätt att det
skymmer sikten.

irritationen över att ha förlorat en massa tid
på Lyons gator
följde med mig halva dagen. i en mindre stad
gick jag in i den enda restaurangen som var öppen,
då var klockan lite över tre.
men dom skulle just stänga.
ur ett större sällskap
trädde två män fram, något runda om fötterna
och nyfikna på min cykling.
klart grabben ska ha mat, dom pratade
i mun på varandra.
och ingen engelska kunde dom.
gick med mig till den bouleklubb
dom är med och har hand om, låste in cykeln där
och körde mig till campingen ett par kilometer från stan.
där fick jag mat.
där kunde jag också köpa vatten.
väl tillbaka på bouleklubben,
resten av sällskapet hade hunnit dit.
jag var det stora samtalsämnet.
dom bjöd på kaffe och en lokal spritsort
som jag var tvungen att i varje fall dricka lite av
eftersom den var lokal, tyckte dom.
jag fick också med mig ytterligare vattenflaskor.

regn som får en att undra om man överhuvudtaget
ska vistas utomhus.

när jag börjar cykla igen är klockan över fem,
då har jag 65 kilometer kvar.
så jag börjar trampa så mycket benen klarar
och det var tur.
när jag har 7 km kvar till staden
börjar det riktiga regnet.
regn som gör att gator svämmar över.
sånt man annars ser på teve,
bilder från ett främmande land.
när vi var små,
min storasyster älskade regnet.
hon brukade springa ut och ställa sig under det.
idag tänkte jag på min storasyster mycket.
men sen började det blixtra,
läskiga blixtrar, en blixt i minuten.
det förde tankarna till nån skräckfilm man sett.

regndroppar så tunga
att när dom slog mot ringklockan
lät det som om jag plingat.
varje gång regnet plingade åt mig,
plingade jag tillbaka
som för att visa att jag antog utmaningen.
det var det värsta regn jag upplevt.
så som kroppen är nu,
ett skal som funkar. den andas, den förflyttar sig.
den äter och den duschar.
den kan samtala om regn
men den skrattar inte, den ler, den spar på krafter.

WP_000133

Andra andning

varje kväll masserar jag låren
med en tigerbalsam i flytande form
från kina.
nu satt jag här innan
med fönstret öppet, masserade
och skrek aj aj med jämna mellanrum,
folk som passerade utanför
måste undrat vad som försiggick här uppe.

idag var jobbigt,
från första kilometern till den nittioförsta
var benen tunga som bly.
ett trick är att inte ta desserten till lunchen
utan skjuta på den 30 kilometer,
då har man köpt sig en del av sträckan.
caféet hade inget sött men gott kaffe,
vägg i vägg fanns ett bageri
på ett torg med en mäktig kyrka.
efter fikat ställde jag mig framför kyrkporten
och bad Gud göra mitt inre bagage lätt.
sedan fick jag nya krafter.
dom näst sista 20 gick som på räls.
dom sista tio är alltid jobbiga
oavsett hur mycket eller lite man trampat.
det är som att vara kissnödig,
man kan hålla sig hur länge som helst,
men medan man står och väntar
på att toan ska bli ledig
kan man gå upp i bitar.

jag tänker när kroppen värker som mest:
vilken liten insats
för en hel berättelse.

Il fait du vaint

utan färddator, en helt annan cykling.
den jagade mig, jag försökte förhålla mig
till den
på ett hälsosamt sätt, tänkte
det är information, inget annat.

det gick inte, inte för mig.
det bästa som kunde hända var
att den kom bort, jag skulle själv aldrig
ha stoppat undan och struntat i den.

vad behöver man för annan variabel
till motvind, den är kraftig eller lätt,
uppförsbackar, dom är
olika branta. och trötta ben är trötta ben,
det ska jag inte behöva
hastighetsangivelse till.

nu cyklar jag från en startpunkt
mot ett tänkt mål.
med risk för återfall,
jag tror jag har lämnat ungdomen
som cyklist
för den här gången.

träffade en äldre man utanför cykelbutiken
i Dijon, han såg på mig med
avund i blicken. han berättade
att cykeln spelat en viktig roll i hans liv,
han liknade den vid en fru.
en gång cyklade han 800 kilometer
på mindre än tre dagar, sa han
men utan packning, tillade han
och kollade på min cykel.
vilken bra cykel du har, sa han sen.
varför fortsätter du inte cykla, frågade jag
och tyckte han såg kraftfull ut för sin ålder.
jag är sjuk, svarade han. sen sa han
socker. diabetes, frågade jag.
precis! svarade han och bytte samtalsämne,
han ville ge mig råd
på schysta cykelrutter.
jag tänker inte cykla några cykelvägar
men lyssnade intensivt på varje ord.
cykelvägar/omvägar, trevlighetstjafs.
jag vill cykla rakast möjligast och så långt
benen pallar.

efter Lyon börjar ett annat Frankrike, sa han
inte lika backigt. jag kanske kan ta mig nästan dit
imorgon. men jag undviker nog staden.
rulla in i Lyons förorter sent imorgon kväll,
man ser ju ut som ett lätt byte
där man kommer med cykeln fullastad
och frågar om adresser på taskig Franska.

det var ett genidrag att inte köpa en ny färddator.
att istället införskaffa en camelbak var om möjligt
ännu smartare. han sa det, att det finns ett samband
mellan torra hälsenor och dåligt vätskeintag.
det blir roligt att dricka med den på ryggen.
munstycket till slangen kräver att man biter tag i det,
då viker den sig och springan som annars håller tätt,
öppnar sig. den kräver ett nästan infantilt sugande,
jag tycker det är trevligt.
det tillfredsställer ett behov jag trodde var borta.

jag fattar bättre franska än jag trodde.
il fait du vaint, var det så man sa: det blåser?
eller betyder det att det snöar? jag har glömt.

idag och imorgon cyklar jag genom dom berömda
vinlandskapen. det har jag fått veta.
det jag passerade för några dagar sen
var champagneområdet
och nu är det vin.
man cyklar förbi i huvudsak vindruvsodlingar
som sträcker sig så långt ögat når.
jag kollar upp ibland, växlar ner,
ser en gubbe i gubbkeps ibland sina buskar
och tänker att det är fint.

oujourdui il fait bocu du vaint. oui. me ce okay.
ce tres jolli travaje avec le velo. oui, oui.

Hjärta av smuts och olja

ställde klockan tidigt, gick ner och åt frukost.
lagade punkan på cykeln. första punkan jag lagar
någonsin. smörjde in kedjan och gjorde rent.
blev helt svart om händerna. i vänster handflata
hade format sig
ett hjärta ur smutsen. min mors väninna skulle varit här,
hon som spår i kaffesumpar.
inte illa för en förortsgrabb.
jag visade mig vara inte helt oduglig.
cyklade förbi cykelaffären
och pratade en helt begriplig franska, när jag ursäktade
mitt dåliga språk
fick jag istället beröm.
jag ville ha hans utlåtande om huruvida bakdäcket
var för slitet eller inte.
han tyckte allt var i sin ordning.
färddatorn som mäter hur snabbt jag cyklar och hur långt
trillade av sitt fäste igår
och är omöjlig att hitta i den stora staden.
jag kollade på vad han hade att erbjuda,
inga trådlösa hade han, bara fula med sladd.
så jag köpte ingen. jag får klara mig utan, tänker jag.
cykla på känsla.
istället köpte jag en Camelbak,
det är som en liten ryggsäck för vatten. med en slang,
lätt att komma åt så man kan ta små sippar hela tiden.
jag satte på mig den och cyklade tillbaka till hotellet.
ni ska se mig nu. proffsigare kille får man leta efter,
i varje fall till utseendet. svart om händerna, ogenerat
rufsig i håret
och med lår som gör att dom redan tighta byxorna
sitter ännu tightare.

Upp och ner

jag tog god tid på mig i morse,
hade en del på cykeln som behövde bytas,
den del av handtaget som går framåt,
bra för rygg och armar när man cyklar länge
att kunna bytta fattning. premiär mecket,
jag tänkte nu har cykeln börjat prata.
hittade ett par
nästan exakt likadana som mina gamla
i cykelaffären.

mellan Langres och Dijon är det 65 kilometer.
jag hade nerförsbacke i 15
och tänkte att det skulle bli en baggis,
åkte i en dalgång med berg på båda sidor,
molnen låg luftiga och en cyklist
skulle kallat det
idealiska förhållanden.
skickade ett sms till Brit Stakston
som kräver regelbundna rapporter från mig
nu när jag haft det lite kämpigt:
framme vid Motel St. Michel, beställt
spagetti köttfärssås. inga backar så här långt
50 kvar till Dijon, borde inte vara nåt problem.

åkte vidare, förbi stora fält med massor av solrosor,
alla vända mot mig. det var all sol jag fick.
sen kom regnet. det öste ner. det slutade aldrig.
sen kom vinden. ihop med regndropparna
som en piska mot ansiktet.
sen kom backarna. upp och ner,
upp och ner. en så brant att jag fick leda cykeln.
jag höll humöret uppe. skrek åt lastbilar som körde
för nära. man hamnar i ett insug
när dom stormar förbi
och kan passa på att trycka på lite extra.
man får hålla hårt om styret.
lastbilar som kommer i mötande riktning
har motsatt effekt. sen blev vägarna blöta,
då fick jag vatten på mig från alla håll.

när jag har 10 km kvar är jag helt slut i benen,
jag växlar ner, klockan var fortfarande bara 14.00.
när jag har 7 km kvar får jag punka bak,
jag tänker inte stå i det här regnet å laga punka, tänker jag,
pumpar däcket så hårt det går
och cyklar vidare. upprepar samma manöver några gånger
tills jag når staden.
hungrig och kall, i kortbyxa, regnjacka och hjälm
leder jag cykeln runt i stan och visslar på nåt marschliknande.
cykeln har börjat prata. den vill vara med i sången.
jag har aldrig lagat en punka
men jag tror jag kan lista ut hur man gör.
inte ikväll, jag är fortfarande lite frusen om kroppen.

apropå mina humörsvängningar, ni får vänja er vid dom.
jag med. jag tror det kommer gå upp och ner nu ett tag.

%d bloggare gillar detta: